Nu kommer jag prata ännu mer av hjärnskadorna. jag fick i Lund. Det kändes efteråt som de hade tagit hela mitt liv. Hela min personlighet, alla mina känslor, min historia, ja allt! Under det ett och ett halvt året som har gått sedan jag blev skadad så har jag bara skrattat två gånger och gråtit en gång. Tills i förrgår. Då helt plötsligt när jag pratade med mamma så höll jag på att börja gråta, och det kom faktiskt några tårar. Samma dag också översköljdes jag av en glädjekänsla. Helt otroligt -jag kände mig ganska glad och nöjd! Inte så länge visserligen, men iallafall.
sen har jag såklart haft mycket ångest. Men ångest är ingen känsla, det är snarare ett tillstånd. Det har inte varit någon glädje, pigghet, nyfikenhet, inte heller sorg, ilska eller besvikelse. Och jag har saknat hela det spektrat.
Och det med att jag känner att de har tagit hela min historia om mitt liv,; jag har tänkt på att jag föreläst tidigare om mitt liv och min historia och det har känts så avlägset. Men så fick jag mejl från ordföranden i DHR Kronoberg och hon frågade om jag eventuellt kunde föreläsa. Herre jösses tänkte jag! Men sen gick jag tillbaka och kollade på några gamla Powerpoint jag gjort och sakta började minnen kommer tillbaka. Och igår så fick jag också en känsla av nöjdhet och glädje och samtidigt kom det nästan några tårar. Kanske VildaMatilda är tillbaka? Lite klokare lite äldre, men levande?
Kommentera