Dagarna går och igår torsdag gav jag mig ut på en sväng på Bengta och körde till min lillasyster med familj. En sådan frihetskänsla att bara gå ut till min lilla maskin, starta henne och hon startar direkt. Och sedan susa iväg uppåt till syrran. Väl där ta mig upp för de tre trappstegen och sitta där och fika  i deras otroligt fina hus som de byggt upp och med mina glada systersöner runtom. Det, mina bloggläsare, är verkligen någonting jag uppskattar! . Och imorgon tar jag Bengta och firar pappas 64-årsdag. Då kommer min bror och hans familj och de har inte ens sett mig sitta upp i sängen. Än mindre äta eller gå sen i vintras. Jag ser otroligt mycket fram emot att träffa dem och visa att jag kan må bättre och resa mig från noll. Faktum är att det är bara tre månader sedan jag hade sepsisk chock och organsvikt och låg på intensiven i respirator.

Igår hamnade jag på golvet. Jag skulle gå från min garderob in till sovrummet, utan kryckor, och fastnade i syrgas slangen och ramlade på huvudet och axeln men höften gick bra. I sådana lägen inser jag att det är himla bra att jag har trygghetslarm till Björkliden. Det var bara trycka på det. De svarade och kom efter typ 5 minuter. Jag trodde aldrig jag skulle orka ta mig upp från golvet. Liksom sätta i ena benet och resa mig på det, men det gick! Med lite hjälp av ett bälte dom knäppte på och ett grepp i byxorna och jag höll i rullstolen, så tog jag mig upp på första försöket. Så stark trodde jag inte att jag var i benen!

Annars är det väldigt skönt att vara hemma. Jag har upptäckt att jag är mycket mer fysiskt aktiv hemma än på rehab i min vardag. Det är många vändor till kök, vardagsrum, sovrum två, sovrum ett, uteplats och toalett. igår gick jag 3,1 km enligt min app. Och det, kan jag känna, känns idag i kroppen! Träningsvärk överallt…
(null)