När jag fick den här lägenheten i Vislanda i november 2020 så var jag medveten om att det här kommer inte vara mitt hem helt och hållet, utan att jag kommer få dela det med många personal. Mer och mer tycker jag att det blir som ett sjukhus eller äldreboende.
När jag kommer innanför dören till exempel, så möts jag av två stora plast backar av förbandsmaterial, och handskar och liknande
o
och mitt sovrum och min säng. Jag har vanliga lakan i vanliga täcken och kuddar men ändå tycker jag att det skriker sjukhussäng. Och min luftväxlande madrass, det är inga normala 40 åringar som har det. Jag menar inte att bli bitter, utan att se verkligheten
som den är. Jag behöver en vårdsäng och jag behöver en luftväxlande madrass, så är det helt enkelt. Men för tre och ett halvt år sedan drev jag ett eget företag som socialentreprenör, ledde studiecirklar på ABF, var ute och föreläste och så vidare.
Nu är alla på det stora inställda på att jag är sängbunden och annars sitter i rullstol. Jag har t.o.m. fått sitt schema av arbetsterapeut på hur jag ska vända mig i sängen.
Jag äter i sängen. Dom hämtar bestick åt mig i köket, jag få maten serverad vid sängbordet. De bäddar min säng. Hjälper mig på och av med strumporna. Ja, jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägget men att jag känner att detta är inte
en normal fyrtioårings liv.
Och om personal, en ständigt närvarande grupp av personer i mitt liv. Skärmdump i min telefonbok:
I vilket fall som helst så är jag otroligt tacksam för all hjälp jag får. Vi bor i ett fantastiskt land. Jag borde inte gnälla över förbandsmaterial eller vårdsängen med tanke på att det finns länder där Man inte har sjukhusgrejer och definitivt
inte sängar. Så; tack med ledset hjärta.
