Livet rullar på. Det har varit mycket poddar för mig ett tag, jag har inte orkat lyssna på mina egna tankar. Och i typ en vecka nu har jag knappt fått i mig någonting jag mår så illa och är mätt hela tiden och magen är helt ur spel. Höll nästan nästan på att få en Addison kris i helgen, så där så jag är tvungen att åka ambulans till sjukhus och få kortison intravenöst. Jag har funderat över det; hur väl känner vi varandra egentligen? Jag upplever att ingen människa riktigt känner mig eller att jag känner någon människa väldigt väl. Min vän M känner jag väl, men jag kan ju säga för min egen del att jag genom åren har blivit känd genom mina beteenden, inte mina känslor eller vem jag är. Det är rätt sorgligt egentligen. Att man bara är en mängd beteenden. Det är ju inte människan i sig. Och det är likadant när jag föreläser, jag står och pratar om mängder händelser och en del värderingar , men det är inte mycket känslor på något sätt. Jag vet att folk har frågat mamma hur hon kan sitta och lyssna på alla hemskheter, men hon har sagt att hon var ju med om det så hon vet ju ju hur det var. Och när jag så står ju ju då jag där i egenskap av föreläsare och inte egenskap av Matilda.