"Om jag inte testar mina vingar, behöver jag inte tvivla på hållbarheten"
En grej om att vi lätt stannar kvar i det vi har, även om det inte är bra. Tryggheten. Vi vet vad vi har och ibland vet vi inte vad vi kan få.
Jag tror att en stor anledning till att jag var inneliggande psykiatripatient i så många år, var att jag inte hade något annat. Även om jag avskydde att vara patient så var det min värld och det blev ju en trygghet. Jag kunde ju inte bli utskriven till ingenting. Jag kunde inte ändra på identiteten till ingen alls. Det fanns inga andra alternativ och det där "vanliga" livet var så långt bort och så outforskat att jag var rädd för det på ett märkligt vis. Ingen vågar gå till ingenting. Först när jag började få se livet, känna, hur det kändes, testade att vara där och fann min plats kunde jag ta steget dit, visserligen rädd att vingarna inte skulle bära, men jag hade haft gott om möjligheter att prova dem. Så i behandlingsarbete- visa på alternativ och andra val och gör inga förbud. Är en patient suicidal ska vi ju inte göra livet uselt, utan snarare ge dem en semesterresa till Hawaii eller göra precis allt för att visa alla bra, härliga, underbara saker som finns om man lever. Inte låsa in personen, slänga nyckeln och sen kräva tillfrisknad och levnadsglädje på en kal avdelning full av regler och förbud. Och säger du "gör inte så!" Måste du lägga till: "gör såhär eller såhär istället"
Om en människa ska våga gå nya vägar-
Måste vi visa vart de är. Om en människa ska sluta med något-
Måste vi visa något annat att börja med. Om en människa ska göra bättre val
-Måste vi visa på olika möjligheter. Om en människa ska vilja leva- Måste vi visa varför.
Kommentera