Mer och mer har jag fått acceptera det ena sjuka efter det andra. Det första var att ta emot hemsjukvård och hemtjänst. Trygghetslarm installerat utan protest. Sen höja sängen. Och tätare hemtjänst. Därefter nånstans korttidsplatser
och vården flyttas mer till hemmet. Skyddshandskar, förkläden och munskydd innanför dörren, väl synligt. Efter några kortare platser, växelvård, dvs lite hemma, lite Björkliden. Sen vårdsäng. På det syrgas i hemmet. Efter det, idag, kudde
speciellt mot trycksår på hälarna. Sa det till mamma "det går inte framåt"
Jag lever inget värdigt liv. Orkar inte ta kontakt med många. Känner mig bara sjuk och trött. Att tänka framåt är bra. Det har jag försökt göra sen mars 2020 och gör inte det längre. Orkar inte. En människa orkar inte hur mycket som helst. Nu får det
snart vara slut. Jag har alltid tänkt att jag ska sluta när jag är på topp, men i mitt gråa får det nog bli nog.
