Vad är det för värld jag lever i

Nu när jag stod i tvättstugan och sorterade tvätt tänkte jag på förra inlägget. Om överläkaren Maria som hjälpte mig dra på en sko och som såg att dragkedjan på min ryggsäck inte var stängd

(null)



Så slog galenskapen i inlägget igenom



Jag skriver om att få hjälp med en sko och ett öga såg att dragkedjan inte var stängd, och att en överläkare såg och hjälpte på eget intiativ


Det är ju helt sinnessjukt att skriva ett inlägg om något vi alla borde göra och de flesta i vanligt liv gör. OCH läkare är ingen egen klass i mänskligheten!

Vad är det för kall värld jag har blivit vuxen i och levt i? När jag blev inlagd som artonåring trädde personal in i mitt liv. Med deras spelregler. Ingen hjälper per automatik till med en dragkedja. Särskilt inte läkarna. Även om jag numera bara är patient inom somatiken så har uppenbarligen all vård märkt mig. Jag har varit med i hierarkin, haft spelregler, identitet och sätt att leva. Att ge men inte få. 

Det är ta mig fasen helt jävla galet att jag levt, och bitvis lever så kyligt, så ensam och så skadad -att när en annan människa en knäppt dragkedja så  hyllas hen i bloggen och andra sociala medier bara för att hen var en överläkare 

För något dom som levt utan vård troligtvis tycker är självklart.

Mänsklig överläkare

Jag var på endokrinmottagningen igår och träffade överläkaren Maria. Jag känner henne väl och Eller, tja vi har träffats flera gånger och hon har över 30 års erfarenhet,  så jag litar på henne. Hon har aldrig dömt mig på något sätt.
. Men den dagen var inte riktigt min dag, allt krånglade. Och under besöket när jag skulle ta på mig skorna krånglade det som tusan och Maria böjde sig fram och sa 
-vänta lite ska jag hjälpa dig!
Aldrig har jag väl varit med om en läkare som hjälper en patient att ha på sig skor. Var så medmänskligt på något sätt. och sedan strax före jag gick, så tog jag ryggsäcken och hon stannade till och sa
-Oj kom, jag ska hjälpa till och stänga dragkedjan ryggsäcken, annars kanske grejerna ramlar ut.
Och Maria började famla med mina dragkedjor, eller nej, fumlar är fel och då får hon är jäkligt skicklig. Men att hon hjälpte mig på med den ena skon och såg att min dragkedja var öppen och åtgärdade det  utan någon som helst anledning och utan problem har gjort mig så otroligt varm i hjärtat
(null)



Den där Kjell..,

Min granne Kjell är ju för rolig. Han är bufflig och inte särskilt finkänslig, men vill väl. Såhär var sms idag, Kjell grå bubbla, jag grön:
(null)
Kjell vill så väl. Och fast han är gammal ungkarl så åker han in till stan för att köpa julgardiner och juldukar och tycker dessutom jag borde ha vaxduk och släcka lampor. Ord och inga visor. Han sa att jag skulle få något gott imorgon. Jag tippar på min favoritcider. Ibland ligger det en flaska sådan i brevlådan, bara sådär. Hans sätt att bry sig Och jag lägger grejer i hans brevlåda. Men apropå grannar och Kjell, jag kan smyga ner något jättetyst och försiktig i hans brevlåda, och tassa ner till mig, men han måste ju ha larm för två minuter senare får jag sms med "tack" och det kvittar vilken dag eller tid jag lägger något i hans brevlåda!

Acceptans

Du är livrädd att mjölken är slut och du ska ha mjölk till något livräddande och får ångest av det. Om du vägrar titta in i kylskåpet för att kolla om mjölken är slut, kan du inte veta vad du ska göra- handla mer eller be någon hjälpa dig.

Samma sak med det mesta i livet. Du måste våga se verkligheten. Komma skiten nära, gråta tårarna,  känna sorgen, inse fakta. Först då kan du hitta  eventuella lösningar och förhållningssätt till det svåra