Det har varit några väldigt tunga dagar. Rädsla för framtiden, rädsla för hur eventuell rehab kommer att se ut. Sorg över att aldrig mer kunna gå. Smärtnivåer som har varit alldeles för höga. Att såret rinner och rinner och jag måste byta sängkläder
och kläder så ofta för att det rinner igenom. Att tvingas använda larmklockan så fort jag vill någonting. Att känna mig besvärlig och vårdkrävande. Att vara i så total beroendeställning att man behöver hjälp bara att ändra läge på
benet någon millimeter. Att behöva hjälp att ta på mig kläder och strumpor. För att inte tala om när jag ska vändas på sidan, som en tunna som rullas runt och det gör så in i helskotta ont att det inte helt går att få mig på sidan. Jobbigt
att stå i beroendeställning till personal rent generellt. Att inte kunna gå på toa på vanligt vis. Att inte kunna plocka upp någonting från golvet som jag har tappat. Att inte kunna klä på sig själv. Att inte kunna sköta sin hygien själv.
Att bli torkad efter toabesök på bäcken.
Att inte kunna resa mig ur hightech sjukhussängen som kostar 300 000 kr och bara gå ut, ut, ut. Ut från allt. Bort från allt.
Att inte kunna resa mig ur hightech sjukhussängen som kostar 300 000 kr och bara gå ut, ut, ut. Ut från allt. Bort från allt.
Jag menar inte alls att vara otacksam mot personalen på infektionskliniken. 19 av 20 är fantastiska. Okej nu kanske det är 30 eller 40 som jobbar där men om ni tänker statistiskt sett. De har fantastiska läkare här och sjuksköterskorna och undersköterskorna
är underbara. De försöker verkligen lätta upp och göra det bästa för mig. Och igår sa läkaren Anna angående rehaRemiss att de kommer skriva remisser fram till så att de tar emot mig. Det fick mig helt varm inombords. För jag minns förra sommaren.
Då skrev de fyra remisser och först den femte blev antagen. Jag känner att jag har ortoped-Ola bakom mig också.
1 kommentarer
Anette C
05 Oct 2024 15:45
Förstår att det känns tufft emellanåt, med en så stor förändring av tillvaron... Det kommer att ta tid att bearbeta alla tankar och känslor, det kommer att vara en känslomässig berg-och-dalbana, men du kommer att klara av det - det är jag övertygad om!
Kram!
Kommentera