Efter några dagar på äldreboendet Asken har jag väl accepterat tillvaron. Acceptans är faktiskt den minst smärtsamma inställning man kan ha enligt mig.
Rum på sjukhuset eller rummet här- ungefär samma. Jag är isoneras på bägge ställena. Personalen gör verkligen mycket för att jag ska ha det bra.
Apropå acceptans. En personal jag känner lite lätt sen långt tillbaka kom med fika och vi pratade lite. Det blev mycket sjukdomar och jag berättade att jag inte lär få ett normmallångt liv. Hon undrade om jag inte var ledsen över det och alla sjukdomar,
jag lät ju så positiv. Men vad ska jag göra?
Jag har haft min dödsångest, ilska, förtvivlan och vånda. Nu mest acceptans och sorg. Men måste ändå leva. Att skuldbelägga något skulle göra mig bitter tror jag. Visst, jag har jobbiga stunder, och jag kan bete mig och agera både barnsligt och
tjurigt men det hjälper inte i längden,
nu har jag sagt till vården att jag vill vara smärtlindrad och ha det värdigt. Att det är som det är kan man inte göra så mycket åt.
Kommentera