Jag skulle åka bårbilhem från sjukhuset idag för att jag kände att jag inte klarar av att sitta på grund av höften. Hoppade upp på båren och jag la mig på den och med växande panik så spänner de fast mig. Det var två remmar på benen en över magen och två över axlarna ner till magen. Det drog mig direkt tillbaka till psykiatri tiden och bältesläggning. Alltså kan ni fatta? Får tjocka remmar kring händer och fötter och ett på magen och ibland ett bälte över nacken så att man inte kan röra huvudet. Den paniken är obeskrivlig. Och jag vet flera som har blivit anmälda och dömda för misshandel eller/och hot mot hot av tjänsteman när de har försökt lägga någon i bälte. Men fattar de inte att man slåss för sitt liv? Fattar de inte vilken skräck det är att hamna i bälte? Jag har alltid slagits från mitt liv när det gäller bälte. Det är konstigt att jag inte på nån polisanmälan på mig med tanke på alla slagsmål som har utkämpats. Jag tror jag hade varit jäkligt bra på MMA. Slåss kan jag. Och ligger där fastspänd utan att veta hur lång tid man ska det, bara det är nedbrytande.
Jag minns på Piva 2005. Bältesrummet låg längst ner i korridoren och jag hade mitt håll längst uppe. Tillslut blev skötarna så trötta på alla bråk och drar mig ner till bältesrummet att de ställde in en bältessäng mitt rum. Till slut var jag var tvungen att sova i den med ett lakan, en kudde utan örngott och ett täcke utan påslakan. Jag förstår varför jag i slutet av den vistelsen låg ihop kurad i fosterställning i den där kala bältet sängen. Det kändes som ett stort svek när de satt in en bälte säng i mitt rum. För jag hade ingen hemadress just då och mitt enda liv det var mitt rum på Piva. Och bestudla det med en bältessämh var ett stort svek.
Kommentera