När jag var på rehab förra sommaren frågade de vad jag hade för mål och drömmar. Jag svarade att jag vill kunna gå en lång rask promenad som jag gjort tidigare. Då, var det inget omöjligt mål. Nu är det bara en fjantig önskan. Jag kommer aldrig kunna gå ens tre meter. Visst, jag borde kanske vara tacksam, jag har inte blivit totalförlamad från nacken och ner. Jag har mina armar och min överkropp. Men det spelar ingen roll för mig just nu.
Kommentera