Från tonåring fram till 2006 var jag inlåst och ifråntagen allt. Både ansvar och grejer. Nermedicinad, oförmögen att ta ansvar och väldigt rädd att vara ensam men var samtidigt ensammast i hela världen. Livrädd för vuxenlivet.
Det började ändras i Sundsvall 2006. De tog ut mina mediciner och jag började med ADHDmedicin. jag fick också ta ansvar, och jag upptäckte att vuxenvärlden var lika ensam som jag trodde den var och egentligen lika kall också, men det skrämde mig inte så mycket. Jag skrev dagbok regelbundet där och för före jag började med ADHD medicin så skrev jag ganska lättsamt och glättigt på något vis. Några dagar efter jag började med medicinen så skrev jag:
”Jag inser lite svagt att när jag dör och hur mitt liv ser ut inte enbart enbart beror på mig ” på något sätt hade jag fått en förmåga till konsekvenstänk. Och med det ansvaret jag fick i Sundsvall så växte jag. Vet att tre månader efter jag kommit dit då hade jag varit på Piva i ett år och låg i fosterställning och var helt nedmedicinerad, ja i Sundsvall, fick jag efter tre månader där att ta bussen helt själv i en ny stad som jag inte känner, åka ner för Norraberget, ta bussen till träningen på friskis och Svettis och ta mig tillbaka helt själv. Det var fantastiskt. När jag kom tillbaka till avdelningen bara grät jag. Jag grät av lycka och överväldigande. Det var någon gång där 2006 som jag började ta (och få!) ansvar för mitt liv och ju mer ansvar jag har fått desto mer har jag växt även om jag ibland har velat avsluta kontakten med min läkare Anders Albinsson för att han har vägrat ta över mitt liv . Han har hela tiden notoriskt vägrat att tvinga mig till någonting. Det har varit skitjobbigt och jag har varit jättearg på honom!! Jag har nästan bönat och bett om tvångsvård och tvångsmedicinering, jag kände mig så vilsen och så ensam. Men på något sätt så ändå växte jag. Skulle någon komma in i mitt liv nu och bestämma då ryter jag jag ifrån. Jag älskar att vara herre i mitt liv. Inte en självklarhet faktiskt.
Kommentera