Det har varit ganska tungt och jobbigt några dagar. Sådär extra jobbigt. Jag känner mig trött och sliten och lite oroad. Jag är trött på det här kriget mot kroppen hela tiden. Att alltid ligga steget bakom. Med smärtor. Med operationer, intravenös
antibiotika, pickline inläggningar, smärtstillande, blodförtunnande sprutor, immunbrist behandling, sjukhusvistelser, respirator, rehab, ambulansfärder, med mera. Även om jag försöker vara mycket här och nu, så känner jag mig sliten och ledsen.
Har fått besked om att jag ska stanna till sjukhuset troligtvis till fredag nästa nästa vecka alltså 16 augusti. Tidigast. Blev inlagd 9 juli.
De är lite rädda för att protesen ska lossna. När de öppnade leden och spolade den så såg de att den var infekterad, medan odlingar som de tog inte direkt visade på några bakterier. Förmodligen sitter bakterierna i skelettet och det gör att
protesen kan lossna. Då får de ta bort den helt och jag får så kallad slinkled. Alltså en höft utan en led utan man sätter lårbenet direkt mot bäckenet. Kan bara gissa den smärtan. Och sen ibland tänker jag jag:
"Herregud Matilda det är ju bara ett ben! Du kommer inte bli totalförlamad eller förhoppningsvis inte dö!"
"Herregud Matilda det är ju bara ett ben! Du kommer inte bli totalförlamad eller förhoppningsvis inte dö!"
…. Men alltid, alltid detta krigande mot kroppen där jag alltid ligger efter.
Kommentera