Kvar på sjukhuset
Ska flyttas till ortopedavd men vet inte riktigt när. Jag får alltid enkelrum för jag har haft såna multiresistenta babakterier, så får se när det blir rum ledigt.
Just nu känns det väldigt långt till 1 mars. Och jag vet att där är det inte slut utan det är bara början.
De har pratat om att ta bort höftleden helt, det skulle innebära att mitt ben skulle vara väldigt förkortat och jag skulle få gå med kryckor resten av livet. Ingenting jag önskar alls. Som jag tidigare sagt i blogginlägg så längtar jag efter
att kunna gå rask promenad på runt timme, Så som jag gjorde förr. Jag blir så avundsjuk på de som bara ger sig iväg till busstationen eller tågstationen helt utan problem. De som aldrig behöver fundera på om benen bär eller kroppen orkar.
Det är så mycket jag har tagit för givet som inte är det. Det är inte bara det att sticka iväg till ICA och göra ett ärende, höften måste hålla och benen bära och hjärnan orka.

Åh, jag vill skicka dig all kraft jag har - känns som att du behöver den bättre...