Det var en Ortoped här och pratade med mig för någon timme sedan. Jag ska i princip hålla mig i sängen, liggande. och det är bestämt att jag ska vara kvar på sjukhuset fram till operationen i Lund. Det känns både sorgligt, tråkigt och tragiskt,
jag känner mig så inspärrad och bevakad på sjukhus. Och det är verkligen inte kul att behöva ligga här i två veckor utan att göra någonting. dessutom sa ortopeden att om min höft skulle hoppa ur led igen är det inte säkert att de kommer söva mig
och dra tillbaka den, eftersom det är påfrestning för kroppen att sövas så mycket med som jag gjort.
Ska flyttas till ortopedavd men vet inte riktigt när. Jag får alltid enkelrum för jag har haft såna multiresistenta babakterier, så får se när det blir rum ledigt.
Just nu känns det väldigt långt till 1 mars. Och jag vet att där är det inte slut utan det är bara början.
De har pratat om att ta bort höftleden helt, det skulle innebära att mitt ben skulle vara väldigt förkortat och jag skulle få gå med kryckor resten av livet. Ingenting jag önskar alls. Som jag tidigare sagt i blogginlägg så längtar jag efter
att kunna gå rask promenad på runt timme, Så som jag gjorde förr. Jag blir så avundsjuk på de som bara ger sig iväg till busstationen eller tågstationen helt utan problem. De som aldrig behöver fundera på om benen bär eller kroppen orkar.
Det är så mycket jag har tagit för givet som inte är det. Det är inte bara det att sticka iväg till ICA och göra ett ärende, höften måste hålla och benen bära och hjärnan orka.
1 kommentarer
Anette
17 Feb 2023 18:08
Åh, jag vill skicka dig all kraft jag har - känns som att du behöver den bättre...
Kommentera