Ingenn operation denna veckan. Dr. Anna i Lund ringde. Dom planerar en annan operation, att sätta dit nån platta och rikta om benet och få frakturen att läka. Inte byta allt. Fy fan säger jag, inte en chans att en mer än två år gammal oläkt fraktur skulle
börja läka. Smärta. Svart. Eviga operationer. Det tar visst aldrig slut om inte nåt mirakel kommer. Ortopeden vill inte ha mig på avd, vill skicka hem mig samtidigt som personal vill att det alltid ska vara med någon när jag kliver upp ur sängen. Det
funkar inte med hemtjänsten. Och dom på avd har fått plocka upp mig några gånger från golvet. Allt som innebär stå, gå eller sitta gör alltför ont. Klarar inte belastning alls. För fan? Spiken i mitt ben är böjd! Och frakturen oläkt! Behöver hjälp med
nutrition, täta puls, blodtryck och syresättningskontroller. Ibland akut behov av jourläkare. Och jag har gått ner tolv kilo på typ två månader. Och dom tycker jag ska hem. Det här är fan inte mitt jävla fel, det är vården och jag får ta skiten
Nä. Varför orka.
Vad är det för idé att fixa bodylotion för att huden ska kännas ok på sjukhuset? Varför nagellack när det egentligen är svart. Varför mascara, när jag inte visar mig. Varför beställa pärlor, precis som om det skulle löna sig. Varför använda parfym
och deo för att med allt jag skrivit ska ha någon uns normalitet och vardag? Varför?
Kommentera