Jag är långt ner i djupet och klamrar mig fast vid minsta lilla räddande snöre som kan ta mig därifrån. Greppar, men det brister när jag trodde ljuset vann. Alltid. Drar mig upp med armarna, händerna och tillsist fingertoppar men nej. Nu har jag kramp
Känner mig som "Flickan med svavelstickorna" en kall mörk värld som ibland lyses upp, och det vackra syns. Drömmen. Men så slocknar stickan. Igen och igen. Och igen tills mörkret tar över helt.
Kommentera