Att ha ont jämt

Jag vill rikta ett stort tack till personalen som jag nu träffat på numera. Jag möts av stor förståelse och mycket empati. Det är inga konflikter och jag känner mig riktigt stöttad av människorna runt mig. Faktiskt, de förstår att jag inte orkar mer och det har dom sagt också visserligen. 
Har gått med svåra smärtor i två år nu och nu är min ork helt slut. En läkare sa att han skämdes när han tänkte på hur jag har det och flera ur personalgruppen säger att de verkligen förstår att jag inte orkar mer, för det hade de själva inte gjort heller. Måste väl säga 
Att jag blir rätt imponerad över att man ändå har något av förståndet i behåll ändå, trots allt. Men kommer inte tvinga mig till mer smärtor. Jag har mobiliserat i två år nu och ingenting har blivit bättre, det har blivit bara värre och värre. Sedan får det vara hur bra som helst för lungor och resten av kroppen att sitta upp, och gå och stå, men jag tänker inte ha mer smärta än vad jag behöver jag har hellre lunginflammation då och då och jag har en ökad risk för blodproppar än gå med en oläkt fraktur dag ut och dag in med de smärtorna det innebär. Tänk efter; se på tv typ fotboll, hur ont och hur alla ligger och kvider  och skriker när de har brutit någonting? (Dom skriker j för småsaker!) Precis den känslan har jag hela tiden varje timme, dag för dag,  vecka för vecka.