Jag säger; "på måndag åker jag hem " fastän "hem" i detta fallet är Björkliden. En tid ska jag bo där och nu väljer jag att kalla det "åka hem". Det låter trevligare. Min lägenhet står där den står. Jag tror det är tio veckor sen jag var där sist. Minst.
Hela mitt liv har jag flaxat omkring och fått göra tillfälliga hem för att överhuvudtaget ha någon fast punkt och trygghet. Tror dessutom det står i fns konvention om
Mänskliga rättigheter att alla har rätt till något att kalla hem. Jag har många gånger varit utan något jag kunde kalla "hem" antingen på vårdavdelningar eller så har jag bott på ställen där jag är på nåder eller lånad tid. Aldrig hemma. Även om Det
lilla vita huset i Vislanda är mitt barndomshem och mina föräldrars hem, så flyttade ju jag därifrån tidigt. Fast långt in i vuxenlivet hade jag fortfarande ett rum som var "Matildas rum". Det är först nu sen jag fick min nuvarande lägenhet
i Vislanda som ingen har behov att kalla rummet för mitt. Kommer på mig själv ibland att kalla tegelhuset för "hem"
Men i morgon åker jag hem. Det är mer hem på Björkliden än vad sjukhus är. Och på Björkliden får jag vara sålänge det behövs. Längtar att komma dit. Andas. Landa.
Kommentera