Tankar kring växelvård

Imorgon kl 14.00 står rum a8 på Björkliden redo för mig och en veckas vistelse där. Litet ganska kalt rum med vårdsäng, tystnad, självvald ensamhet, frukost, lunch, kvällsmat och nattfika. Det är en slags retreat. 
Min hjärntrötthet gör att den där veckan varje månad med Tystnaden, enformigheten och ensamheten behövs och benet behöver vilan det ofrivilligt blir. För ju mindre jag belastar, desto mindre ont har jag. 
Sen visst, en trettioåtta årig person på äldreboende.. tja. Det finns i nuläget inga andra alternativ. Personalen är utbildade i vård och det behöver jag. Sen kallas det serviceboende om man ska vara petig. Vårdsäng behövs. Och jag trixar lite med maten och då få den serverad gör det enklare på alla sätt.

Så. Det handlar väl tillsist om någon form av acceptans, hela detta inlägget. Jag hade kunnat ösa skit över det, för det är en galen situation. Men. På något sätt måste jag försöka se att det behövs, hur sorgset och ledsamt det än är. Naturligtvis tillåter jag sorgen, den följer mig. Och visst känner jag av förtvivlan över att min kropp tar slut allt mer och jag inte kan göra så mycket åt det hela. Och ja, jag kan känna frustration över hela situationen men det finns ljuspunkter. Det måstefinnas ljuspunkter! Hur små som helst räknas. Som att personalen kommer ihåg att jag inte vill ha mjölk på gröten. Eller att dom kom ihåg att vädra tills jag kom. Eller att någon kommer in och sätter sig och småpratar i tre minuter. Glädjen över att ha en ställbar säng med bra madrass.

(null)