Detta året är det jävligaste jag varit med om. Jag orkar inte rabbla all smärta, svärta, maktlöshet, sorg, ångest och ensamhet.
Jag förlorade mitt hem, mina katter, min självständighet, jobb och meningsfullhet.
Nu, lite bättre från min Corona vill jag bara gråta och jag förstår inte tårarna. Men inser hur kal och kall sjukvården är. Hur långt borta jag är från världen. Hur ensam jag är när ångest pga syrebrist härjar. Alla svåra smärtor med höften och hur lite
ett ord från mig är. Hur liten man är inför vården.
Jag flyttade. Inte hem. Till någon ny bostad bara. Alvesta var från början enbart mitt och när Hemsjkv och hemtjänst kom gjorde det för ont. Det kändes som ett övergrepp. Så väl medveten om att jag ska bo på en arbetsplats var jag från start. Och på något
sätt förlorade jag något igen. Känns bara som ytterligare en placering, en ny avdelning.
Nu ligger jag ensam i mitt nygamla hem, i en lånad vårdsäng med svåra smärtor och hjälp av hemtjänsten i full skyddsutrustning och matdistribution fyra dagar i veckan.
Jag tänker inte be om ursäkt om jag låter bitter. Men inget kan bli värre än 2020
2 kommentarer
Caroline ryden
05 Jan 2021 22:00
Hur har du sådan otur med allt? Hur kan du förlora både jobb o hem?
Caroline ryden
05 Jan 2021 22:27
Hur har du sådan otur med allt? Hur kan du förlora både jobb o hem?
Kommentera