Jag blev placerad på hvb-hem som fjortonåring. Det var i samma län som min familj, men på något sätt förlorade jag dom en hel del under sista delen av min barndom. De på instutionen vände oss ungdomar mot våra familjer, de ville ha kontroll över
oss och de försökte bryta ner oss för att vi inte skulle göra uppror. E som var föreståndare var noga med att deras rapporter till socialen var fläckfria. Mig knäckte dom aldrig helt. Fast det drev mig att hamna inom slutenvård som artonåring.
Någon slags behov av trygghet.
I alla fall. Jag besökte oftast bara min familj på helger då och då. Och på hvb-hemmet var jag ju placerad, ingens barn. Jag var älskad av min familj, men i deras fotoalbum finns jag med överallt fram tills 1997. Sen är det mest bara dom
fyra. Ingen Matilda. Fortfarande haf jag mycket svårt att titta på foton de tagit. Även som vuxen är jag knappt med. Det är dom. Jag var väl mest inlåst.
Tror inte mamma vet det, men som jag grät efter henne och dom andra! Det blev jag hånad för på institionen. De sa att jag var ett jävla psykfall och var gränspsykotisk och så jävla fjantig. Jävla hysterika . Ja. Dom uttryckte sig precis så.
I smyg lyssnade jag på radio Kronoberg i P4. BAra för att känna "hem". Hur noga jag läste Smålandspostens Alvesta-sida. Och låtar jag tillägnade henne. Hur jag saknade älskade lillasyster. Det finns en rad i en låt som går;
"Hemma, var ligger det nånstans, kan nån ge svar? Vägen jag färdas med bär bort, aldrig tillbaka. Hemma, var ligger det nånstans, kan någon ge svar?"
Kärlek till min familj. Att dom finns.
1 kommentarer
Anette
27 Jun 2019 12:16
Åh fy, så hemskt att bli fråntagen sin familj på det viset som 14-åring! Och vilket fruktansvärt ställe det måste ha varit! Inte konstigt att det blev psykvård sen...
Kommentera