För det första vill jag säga: självmord är en katastrof. Det är ingenting som borde kunna hända, men som tyvärr händer ibland. Det är hemskt att människor väljer bort sina liv för att de är så hemska. Men. Likt doktor Albinsson håller jag med honom gällande suicidriskbedömningar. För patienter som är vana vid vården är det oftast helt meningslöst att göra suicidbedömning på. Visst den kan ge hint om hur patienten mår, men en suiciddriskbedömning kan inte bedöma om patienten faktiskt kommer att dö eller inte. Det får man reda på genom vanliga samtal. Oftast i alla fall. Jag efterlyser att man ska kunna tala mer om döden och livet, även med vårdpersonal -utan att stämplas som suicidal. Döden är ju en del av livet och är någonting vi tänker på allihopa. Man måste våga öppna upp och tala om döden, resonera kring olika sätt att dö på, och så vidare. Det utan att riskera att bli inlåst och få nyckeln bortkastad och få en suicidstämpel. Att göra suicidbedömningar anser jag också vara tämligen meningslöst. Det är mest till för att kunna hitta en person att skylla självmordet på. Så att den som träffade patienten sist får ta allting även om patienten förmodligen ha haft det i huvudet väldigt länge. Liksom ” Det var DU som träffade patienten sist, så DU borde insett” Helt onödigt i mitt tycke. När en patient inom vården begår självmord så beror det oftast inte på den personen hen träffade sist, utan förmodligen är en process som har vuxit fram ganska länge. Nej, jag efterlyser att man ska kunna filosofera kring både liv och död utan att vården ska bli livrädd. 
Kommentera