2008. Jag var flyttad till en högriskanstalt inom rättspsykiatrin och var hejdlöst glad att slippa den förra stället, som Var psykiatriska intensivvårdsavdelningen (piva) med en häxa till överläkare.
Solen sken igenom gallret på rastgårdens tak och jag hade musik i öronen. Visserligen var jag isolerad och fick inte träffa dom andra, men jag var så glad för jag fick inte lyssna på musik på piva. Så jag tog några glädjeskutt och kände hoppet pirra i magen. Tittade glad åt upp i himlen. Då skrek vakten:
- du får inte springa på rastgården!
Stilla undran om varför inuti mig, men förstod att det inte var bra idé att fråga även om frågan var berättigad. Jag var själv på rastgården, skadade ingen och ingen såg mina glädjeskutt. Jag var inte våldsam utan snarare mager och skör som en fågelunge. Men så var det på rättspsyk. Som patient var du alltid i underläge, och det skulle visas. 
Kommentera