Jag fick ju hjärnskador av syrebristen i samband med op och sepsisk chock för sex veckor sedan. En slags infarkt. Det känns så konstigt att säga hjärnskador för det är ju verkligen i hjärnan allting sitter på något vis. Ens personlighet, ens
känslor, ja det mesta och nu är liksom någonting skadat där. Globus pallidus heter den delen där jag fått en infarkt. Läste litegrann men det mesta var på engelska och det orkar inte mitt huvud.
Egentligen har allt varit gegga tills för en vecka sen ungefär. Känner inte igen mig själv riktigt. Det har varit som jag gått med en glasbubbla som varit mellan mig och omvärlden. Och liknande inuti; jag och min personlighet och kroppen har varit
åtskilda. Och tröttheten… inte orkat med intryck. Kroppen trött. Hjärnan trött. Men nu senaste veckan har jag nog piggat på mig lite, eller, rättare sagt, hittat mig själv mer. Att skicka sms till folk, ringa och maila. Interagera mer med
omvärlden som jag inte gjort sen infarkten. Idag ringde jag faktiskt mamma utan att ha något viktigt att berätta. Jag fick en impuls att prata med henne och säga att jag älskar henne. Och nu när jag skriver det måste jag göra en reflektion av
att jag inte har varit så impulsiv som jag alltid varit förr… inte ett dugg faktiskt. Inte en tår har runnit efter jag fick hjärnskadorna. Inte mycket skratt. Nu när jag tänker på det har jag faktiskt inte skrattat efter infarkten. Visst, ler
gör jag, men ett skratt som känns i magen har jag inte haft på sju veckor!
