Våga sikta högt trots diagnos

Jag fick diagnos ADHD och högfungerande autism, hfa, som vuxen. När jag var liten existerade knappt dom diagnoserna. I det stora hela ser jag positivt på tidig diagnos, det underlättar och ger möjlighet för korrekt bemötanfe ocv god pedagogik och hade definitivt gjort min barndom enklare. MEN nu fick jag inte diagnoser och jag väljer att ta upp en fråga för att hitta något bra. Jag säger inte bra eller dåligt, utan vill bara lyfta frågan


I och med att ingen misstänkte någon funktionsnedsättning när jag var liten, så ställdes det likadana krav på mig som på andra barn. Jag kunde inte leva upp till alla krav och det blev kaos, såklart, men kraven var rimliga för min ålder  - då, utan diagnos. Numera är jag ibland rätt glad över att inte fått diagnos tidigt, för jag fick glimtar ur ett standardliv. Vad man skulle klara. Kämpade som en tok för att leva upp till krav och mål, fast stannade någonstans på vägen, ledsen. Såg ändä vad som man skulle göra som standardmänniska. 
Hade jag däremot fått diagnos inom autismspektrat som barn hade jag dels blivit bemött annorlunda, fått särskilda insatser och dels  krav jag skulle klara av. Förmodligen lägre än standard. Många med diagnoser liksom förväntas att inte klara så mycket, fastän man knappt testar. Det kan mer stjälpa än hjälpa. Naturligtvis ska alla barn och unga   ha förväntningar och mål som är rimliga utifrån vilka individer de är men man måsta vara försiktig. 
En kille jag mötte på ett dagcenter hade haft bildschema i säkert tio år. Han förväntades kolla på barnprogram och titta på bilder för att förstå. Sedan, av någon anledning såg man att han faktiskt kunde läsa! I tio år hade personalen som är utbildade, missat att Petter som han heter, faktiskt kan läsa! Han var jätteglad när dom bytte bilder mot text!

Tyvärr kan all hjälp vid diagnos hindra en utveckling för man sätter annorlunda och kanske för låga mål, förväntningar och krav. Barnet kanske kan mer än vad läroböcker i neuropsykiatri berättar att den diagnosen kan och inte kan. 
 Om vi jämför med att standardmålen  är förväntad femton mål  medan autismspektrat har tre. (Bara teoretiskt). Med anpassning efter din diagnos kanske du når upp till de tre målen, men stannar där för att omgivningen tar hänsyn till de svårigheter som hör till. 
Om du INTE har diagnos och då har femton mål, får du kämpa  som tusan och kanske bara klara hälften, men det är ändå mer än om du hade haft diagnos och de målsättningar, tre,  som följer med den. 

Jag fick chansen att se ett standarliv Och få krav  som jag visserligen inte kunde nå och bröt ner mig totalt, men jag är inte säker helt och hållet att jag hade klarat lika många mål och förväntningar om jag hade hade diagnos och fått hjälp utifrån den.  
Det jag vill säga är att ja-diagnos tidigt men se individen! Alla går inte efter diagnoskriterierna och många kan mer om dom får tillåtelse att testa och få stöttning i att nå högre och komma längre. Tyvärr siktar omgivningen lite väl lågt emellanåt. Svår balansgång, och ja. Diagnos är bra.
Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna. Sätt inte för stor press- 
Men var lyhörd och våga tro på förmågor. Som att Petter med bildschema faktiskt kan läsa och växte flera meter när han såg bokstäver på sina instruktioner.
Jag säger inte riktigt hur man ska behandla alla unga, men våga sikta högt ibland och se hur långt människan kommer
- och ta emot om hen faller!
(null)

Anette

Du har så rätt! Man ska inte sätta ribban för högt, men när personen nått dit upp så ska den höjas!