Fan vad less jag blir att vara fånge i mitt eget hem, i min egen kropp! Jag fick ett SMS nyss om att Apotea hade lämnat ett paket i brevlådan. Brevlådan ligger i ca 15 m från min ytterdörr och jag var på väg att gå dit, som vanligt. Men sen satte jag mig upp i sängen och såg rullstolen och märkte att jag inte kunde dra vänsterbenet utåt. Så insåg jag att det går ju inte. Har aldrig varit speciellt deppig över att ha blivit rullstolsbunden. Den är liksom mina ben. Men nu känner jag mig riktigt deppig. Jag lever inget värdigt liv! Jag vill inte leva så här i 20 år till. Inte ens i ett år. 
Kommentera