Tappade skrattet

Under hösten 2014 bleknade jag sakta. På något sätt försvann jag bort i ett land av näringsbrist. Jag vet inte när det hände, och inte riktigt hur. Men det var bara en blek, trött skugga av någon sommvarit en frisk, stark glad människa. Tröttheten var enorm. Jag minns att vännen Kerstin sa om toapapper:
-ja vi har bara skitpapper hemma så det inte blir stopp i avloppet.
Skämtet var enkelt för mig att ge
-om jag hade orkat. Typ "jasså ni använder olika papper för olika behov? Själv kör jag bara ett"
Men jag orkade inte skämta. Orkade bara inte.

I januari 2015 opererades jag, en tio timmar lång operation. Någon månad efter var jag på kalas hos min morbror. Människorna runt mig skrattade och jag försökte skratta. Fel. Något var fel. Det var inte bara smärtan från operationen i magen som gjorde skratt svårt. Nej, jag visste inte hur man skrattade. Min mun och mina stämband kunde inte forma ett skrattande ljud. Magen visste inte hur jag skulle få fram ett "ha ha ha". 
Insikten slog mig
-jag har glömt hur man skrattar.
Det var så längesedan jag skrattade. Så längesedan att jag inte visste hur man gjorde. Min trötta magra kropp hade prioriterat bort skratt och lagt energin på att hålla mina organ vid liv. 
(null)