Vad är det för värld jag lever i

Nu när jag stod i tvättstugan och sorterade tvätt tänkte jag på förra inlägget. Om överläkaren Maria som hjälpte mig dra på en sko och som såg att dragkedjan på min ryggsäck inte var stängd

(null)



Så slog galenskapen i inlägget igenom



Jag skriver om att få hjälp med en sko och ett öga såg att dragkedjan inte var stängd, och att en överläkare såg och hjälpte på eget intiativ


Det är ju helt sinnessjukt att skriva ett inlägg om något vi alla borde göra och de flesta i vanligt liv gör. OCH läkare är ingen egen klass i mänskligheten!

Vad är det för kall värld jag har blivit vuxen i och levt i? När jag blev inlagd som artonåring trädde personal in i mitt liv. Med deras spelregler. Ingen hjälper per automatik till med en dragkedja. Särskilt inte läkarna. Även om jag numera bara är patient inom somatiken så har uppenbarligen all vård märkt mig. Jag har varit med i hierarkin, haft spelregler, identitet och sätt att leva. Att ge men inte få. 

Det är ta mig fasen helt jävla galet att jag levt, och bitvis lever så kyligt, så ensam och så skadad -att när en annan människa en knäppt dragkedja så  hyllas hen i bloggen och andra sociala medier bara för att hen var en överläkare 

För något dom som levt utan vård troligtvis tycker är självklart.

Värdegrunder

Imorgon är det utbildning för cirkelledare på ABF. Lite sådär tråk-spännande! Tråkigt för att det kan vara tråkigt vid fel upplägg , lång dag och om det är tråkiga elever och spännande för jag älskar att lära mig saker och trivs som tusan på ABF. Det blir nog mycket om värdegrunder och sånt har jag förstått. Mitt motto är:
Det är inte rättvist
Att behandla alla lika



Behövs förklaring? Hoppas inte men jag drar det ändå. Du ber inte en apa och elefant klättra uppför samma träd och släpa på lika tunga stockar. Vi är alla individer och ska så få vara.

Bemött?

Jag brukar säga när det gäller vård;
"Man beter sig som man bli bemött"

Jag har skrivit om det förr men det blev tydligt på föreläsning idag. Vi är vad vi ser i varandra. Når jag var sedd som bråkig, självskadande och svår-
Blev jag sådan.
Jag hade egentligen inget annat att välja på för jag visste inte om något annat. När jag jobbade idag tryckte jag extra på att
Någon måste börja vara trevlig!
Som patient är det svårt att bryta en spiral full av beteende och misstro. Någon som bemöts av hård värld blir hård. Svårt att säga hönan eller ägget men min uppmaning till personal som jobbar med människor,
Ni får börja med att vara den trevliga. Sedan blir nog patienten det med men en patient tar sällan intiativ till ett trevligt sätt. 
Deg kanske är svårt att vara schysst och glad mot stökige Kalle, tuff fyrtioårig man med många fula ord. Förmodligen vänder inte Kalle på sitt sätt själv. Men det ör svårt att vara otrevlig och tvär mot en medmänniska som är vänlig och visar att du är värt något. Inte länge. Så personal; ni får ta första steget till en bättre relation. Någon ska börja bemöta rätt

(null)


Där jag lever

Det är verkligen som föreläsare, handleda, cirkelledare och mingla med personal som jag känner att jag är den riktiga, levnadsglada, färgstarka, positiva Matilda. VildaMatilda. Då jag inte skäms för min historia och jag vågar prata och ta plats. Känna att jag älskar livet. Där jag har utrymme att leva. 

(null)