Integrerade hjälpmedel

Dagens olika kognitiva hjälpmedel är så inflätade i vardagen att de inte alls är lika synliga som förr. Före iPhone fanns handiphone, en tidig variant av smartphone med egentligen de funktioner en iPhone har förutom kamera och internet, men när du hade handiphone märktes det. Ingen annan hade en talande apparat som ringde då och då.
I vilket fall, jag tackar stora makter för iPhone och Google kalender! Med iPhone dikterar jag, får text uppläst, tar kort och zoomar. Tar kort? Jo är något långt borta ser jag inte det. Tar jag däremot KORT på det långt borta, ser jag det på fotot i mobilen! Och oftast när jag sminkat mig måste jag ta kort på höger öga, för jag ser inte det när jag tottar i spegeln.( Har inte sett höger sida av mitt ansikte i verkligheten på många år)
Sen är det ju kalendern. Underbara kalender och det är inte ett dugg konstigt att ha kalender. Jag skriver ner allt jag bör komma ihåg och kopplar olika larm till händelserna, oftast larm både 30 min, 5 min och 3 timmar före händelsen, även om det bara gäller att boka en resa. När jag har min kalender och allt sparat där behöver jag inte gå med stressen i huvudet om att komma ihåg allt. Nu vet jag att mobilen tjuter när jag ska göra något. Kanske jag borde lägga in larm för medicin med, men den kommer jag oftast ihåg.... Och JA kalender i mobilen är säkert, min fd psykolog använder papper och jag frågade honom vad han gör om han tappar bort den? Han kontrade; vad gör du om mobilen går sönder?
Jo Google kalender sparas automatiskt till Googlekontot och går att nå från varenda sak som har internet! Ett noll till mig och tekniken.


(null)

funkis - funkpol

Hydrokortison

Jag äter ju hydrokortison , hc, pga hypofyssvikt och binjurebarkssvikt För jag kan inte producera det livsviktiga hormonet kortisol. Före jag började medicinen så höll jag på att gå under. Troligtvis har jag varit sjuk ett tag men provtagning kom i sista sekunden. Under flera år levde jag på ENORMA doser koffein och lyckades ofta ha kortison hemma och försökte få min kropp på rätt spår. 500 mg koffein fick upp mig litegrann men det är en sjuk dos. Dom gånger jag fick kortison blommade jag upp, hade ork och energi, på ett sätt som aldrig annars. Endokrin tog prover på mig  i sista stund,  jag kunde dött.:
I alla fall, hc är magiskt! Jag är trött och svimgärdig- tar en eller två tabletter och efter 25 minuter känns det bättre och efter 45 är jag på banan igen.
En sak som däremot inte är roligt är att det kommer svullnad tillsammans med Kortison. Jag har gått upp en himla massa sedan jag började i augusti och det är faktiskt svårt att hantera. När jag har vägt 45 kg mindre än vad jag gör nu och 45kg mer så är det svårt att veta vad som är okej. När jag ser foton som är två år gamla har jag både kindben och käkben och nu ser jag bara ut som en måne. Men jag mår egentligen bättre än när jag var mager och får försöka tänka på det. Dock har jag inte speciellt mycket ork. Kortison kan bryta ner musklerna och ger lätt följdsjukdomar men jag tänkte att jag ska försöka börja gå ut och gå varje dag nu får räcka med ett varv runt huset till och börja med. Jag måste börja någonstans.
(null)

Skulle bara säga det.


Egentligen självklart

Egentligen har jag läst den här meningen på Facebook men på grund av upphovsrätts så kan jag nog inte plats publicera den. Den är sån här:
Det finns inte många människor med särskilda behov men det finns människor med behov som måste tillgodoses på särskilda sätt.
Jag tycker den meningen säger allt. Vi glömmer bort ofta att vi har vanliga behov som hunger och sömn, alla måste ha en viss bot av det,  men jag har hört att exkludering är lika farligt för hälsan som att röka i 25 år!  



funkis - funkpol - psynligt

Vad är det för värld jag lever i

Nu när jag stod i tvättstugan och sorterade tvätt tänkte jag på förra inlägget. Om överläkaren Maria som hjälpte mig dra på en sko och som såg att dragkedjan på min ryggsäck inte var stängd

(null)



Så slog galenskapen i inlägget igenom



Jag skriver om att få hjälp med en sko och ett öga såg att dragkedjan inte var stängd, och att en överläkare såg och hjälpte på eget intiativ


Det är ju helt sinnessjukt att skriva ett inlägg om något vi alla borde göra och de flesta i vanligt liv gör. OCH läkare är ingen egen klass i mänskligheten!

Vad är det för kall värld jag har blivit vuxen i och levt i? När jag blev inlagd som artonåring trädde personal in i mitt liv. Med deras spelregler. Ingen hjälper per automatik till med en dragkedja. Särskilt inte läkarna. Även om jag numera bara är patient inom somatiken så har uppenbarligen all vård märkt mig. Jag har varit med i hierarkin, haft spelregler, identitet och sätt att leva. Att ge men inte få. 

Det är ta mig fasen helt jävla galet att jag levt, och bitvis lever så kyligt, så ensam och så skadad -att när en annan människa en knäppt dragkedja så  hyllas hen i bloggen och andra sociala medier bara för att hen var en överläkare 

För något dom som levt utan vård troligtvis tycker är självklart.