Bosse. Älskade Bosse. Han är inte jämt vid min sida om allt är lugnt och jag mår bra. Men oavsett om det ångest eller sjukdom, Så finns han alltid tätt, tätt intill. Alltid. Jag kan inte begripa hur han förstår. Kanske märker han
att mitt rörelsemönster ändras? Kanske hörs eller syns något. I vilket fall som helst så vet han.
Som nu läser jag en bok av Bo Hejlskov och helt plötsligt kom en oväntad häftig gråt. Hur otroligt mycket övergrepp av samhället jag utsatts för. Så många timmar i bälte, så mycket regler, straff och dominans. Jag brukar inte, och orkar inte engagera
mig känslomässigt i det, men nu när Hejlskov säger att tvång och fastlåsning endast får användas i nödvärn, och nödvärn är en eller två gånger. Inte tio eller femtio. Då har det blivit en metod.
Orden kommer inte flytande, jag skulle behöva skriva så mycket, och inte många skulle förstå. Det är mycket trauman. Många svek, mycket våld och straff. Konsekvenser. Tänk dig att inte få duscha själv, inte vara själv när du bajsar, ha
en som studerar dig när du byter mensskydd. Alltid någon i månader i sträck max tre meter ifrån dig och en person med uppmaning att aldrig släppa dig med blicken. Hur genant är det inte att ha gaser i magen och inte få bli lämnad ensam?
Jag vet att jag till och med hade sex med en patient medan en personal, som alltid, hade blicken på mig. Bara i ren protest- eller försök att göra sådant andra 22-åringar gör. Dom hånglade på studentfester, jag hade sex med en psykotisk
man under övervakning. Ett påstående är sant; det var inte samma värld.
1 kommentarer
Anonym
24 Jun 2019 09:17
Oj vad jag känner med dig o känner igen allt du beskriver. Det är svårt att känna kring dessa saker. Själv fastnar jag ibland i någon slags osäkerhet i om det var mitt fel. Fast min psykolog säger att jag blev felbehandlad. Samtidigt som jag tänker att de kunde ha gjort på andra sätt. Iaf visat omtanke o respekt vid ex bältningar. Ja, börjar bli många år sedan men det är som detta aldrig kommer lämna mig ifred.
Kommentera