Det med ilska... tidigare var jag dålig på hantera ilska och hade inget tålamod - exploderade av allt. All ilska gjorde att jag mådde dåligt och inte kunde slappna av. Alltid ett krig på gång, alltid vaksam och en önskan om ro. För jag, Matilda ör egentligen
granska mesig. Att bli sedd som arg och bråkig var inget jag trivdes med. Det går åt mycket energi att vara arg, och när vinner man på det? Visserligen ska man sätta tydliga gränser och inte låta sig bli överkörd men jag har ett exempel där
jag valde bort ilska för att det inte hade givit mig något;
Jag var på akuten för en vecka sedan. Det var "en sån dag" som någon sjuksköterska sa när jag väntat i sex timmar utan att ha fått träffa läkare och få reda på provsvar. Vid det laget vad jag less. Läkaren kom efter åtta timmars väntade och
sa att jag hade virus, kunde åka hem och skulle komma tillbaka vid försämring.
Vänta åtta timmar för att höra att det är virus?! Det kunde dom ju sagt direkt!
I vanliga fall hade jag blivit arg redan efter ha väntat tre timmar utan att ha fått träffa läkare och hade nog varit rasande efter ytterligare ett par timmar. Förde en dialog ned mig själv om ilska där och då fyllde en funktion?
Skulle det få mig att må bra? Hade läkaren kommit snabbare? Hade sättet jag blir uppfattad som person blivit bättre? Matilda Skog är inget fint begrepp på Clv (sjukhuset i Växjö) och hade jag börjat bråka hade det blivit ännu
fulare. Kom fram till att jag inte orkade vara arg för det hade gått åt massvis med energi i onödan. Jag mår dåligt av att vara arg, mig ger det inga härliga känslor. Tvärtom. Kanske var det dumt att inte skälla? Helt ärligt
ville jag inte lägga energin på dom. Bland de klokaste valen på länge, för jag gick på så sätt ändå ut segrande på akuten utan stt ha bråkat. Energin la jag på arbetet jag gjorde undertiden jag väntade och det blev massor gjort och jag
fick inga negativa stormar inuti.
1 kommentarer
Anette
20 Jan 2019 11:45
Ett personligt framsteg!
Kommentera