class="image"/>
Idag för precis ett år sedan hamnade jag på intensivvårdsavdelningen och blev lagd i respirator. Det som hade hänt var att jag drabbades av en sepsisk chock, jag hade infektion i höften, vilket spred sig och jag fick organsvikt. Lite förvånad över att de la mig respirator för jag trodde jag hade behandlingsbegränsningar. Det vill säga, att de lägger inte alltid patienter i respirator utan de låter dem dö, för att en patient i respirator är väldigt krävande för både personal och patienten. Veckan före jag hamnade på intensiven har jag ingen minne av alls, jag var så otroligt dålig.
Det är så konstigt, när jag tänker på intensivvårdsavdelnings vistelsen så är jag nära att börja gråta. Jag vet inte varför jag är det är så känsligt, men känsligt är det. Under tiden jag var där så skrev de en dagbok om vad som hade hänt under dagen, vad dom gjort med mig mm. Den dagboken tog det tre månader innan jag kunde titta i. Jag var på uppföljningsmöte med sjuksköterskorna från Iva och dom sa att det var väldigt väldigt vanligt att patienten reagerar så, och det kändes skönt och höra.
Jag blev lagd i respirator 25 mars och var på intensiven fram till 7 april. De väckte mig ur narkosen dem 5 april. När jag började vakna till hade jag fortfarande tub i halsen och kunde därför inte prata. I början när jag vaknade trodde jag att jag var på något Appel företag i usa, för det var massa datorskärmar i mitt rum. Men sen insåg är at jag kan nog inte vara USA, utan jag är nog i Lund. Men, så var mamma vid min sida och jag undrar hur hon hade tagit sig hela vägen ner till Lund för att träffa mig.
Att det var just 5 april jag blev väckt blev viktigt för mig på något sätt. Det fanns en femma mittemot sängen på väggen, och jag försöker memorera 5 april, 5 april.
Livet är märkligt.
cdace86cd675_660129e5e087c3322b236d0f.jpg" data-oid="660129e5e087c3322b236d0f" class="image"/>
Kommentera