Jag tänkte skriva lite om avgrunder och varför jag har känt dem genom åren. Det är det med att vara ensam och att vara herre i sitt liv och inte kunna luta sig på något eller någon.
Jag blev omhändertagen som tonåring Och det var ganska kallt och ensamt som barn, artonårsdagen föreställer jag mig som jordens undergång ungefär. Mina vänner längtade efter att bli arton men inte jag, för jag kände
mig så ensam och så rädd och den rädslan har följt mig.
Första gången avgrunden blev tydlig Var när jag var i Sundsvall. De lämnade över massa ansvar på mig som jag var inte var van vid, och jag började förstå att världen är faktiskt väldigt ensam, men det kvittar vad folk än gör, är inte jag
med på båten och samarbetar är det ingen idé människor lägger ner energi på mig. På något naivt sätt hade jag trott att man lägger ner energi på alla, men det gör man ju faktiskt inte. Avgrunden öppnade sig - ingen kan hjälpa mig om
inte jag hjälper till. Och vad som var ännu hemskare var att ingen kommer tvinga mig att samarbet, ingen kommer tvinga mig att vara med på båten. Ingen kommer tvinga på mig hjälp. Det måste komma från mig själv och avgrunden öppnade
sig.
Andra gången var det egentligen när jag satt och åt på ett behandlingshem. Jag hade något som kallades matstöd, att personal sitter med när man äter, för att kunna stötta om man tycker det är jobbigt och jag hade ätstörning. Men matstödet hjälpte inte mig. För det första förstod jag att ingen kunde tugga maten i mig och att ingen kunde äta åt mig. Avgrund. Det andra var att jag insåg att jag kunde bara resa mig upp från bordet och gå, Det kvittar hur mycket matstöd jag hade, det var ändå jag som hade makten. Avgrund.
En gång avgrunden öppnade sig kom sedan på rättspsyk 2008. Jag spydde upp maten och jag skadade mig och jag blev inte hindrad. Jag undrade förstås varför jag fick hålla på som jag ville och svaret jag fick var
Andra gången var det egentligen när jag satt och åt på ett behandlingshem. Jag hade något som kallades matstöd, att personal sitter med när man äter, för att kunna stötta om man tycker det är jobbigt och jag hade ätstörning. Men matstödet hjälpte inte mig. För det första förstod jag att ingen kunde tugga maten i mig och att ingen kunde äta åt mig. Avgrund. Det andra var att jag insåg att jag kunde bara resa mig upp från bordet och gå, Det kvittar hur mycket matstöd jag hade, det var ändå jag som hade makten. Avgrund.
En gång avgrunden öppnade sig kom sedan på rättspsyk 2008. Jag spydde upp maten och jag skadade mig och jag blev inte hindrad. Jag undrade förstås varför jag fick hålla på som jag ville och svaret jag fick var
- du gör ju som du vill ändå det kvittar ju vad vi gör.
Avgrunden öppnade sig och så insåg att jag är herre ännu en gång och att man till sist bara har sig själv och är man inte med på båten när man inte med samarbetar, så kan man inte räkna med personal lägger ner energi på en.
Kontenta: det är hemskt att veta att man kan styra precis allt i sitt liv och att det alltid är en själv som har sista ordet och att ingen någonsin kommer tvinga dig på någonting -iallafall inte i slutet. Du har egenansvar
1 kommentarer
Anette
28 Oct 2018 12:04
Tuff, men viktig, insikt!
Kommentera