Medveten om har gått från att ha kallats det negativt klingande ordet "mångsökare" till titel "multisjuk" så finns både lättnad och sorg.
Lättnad- vården vet att jag är sjuk och bitvis mår väldigt dåligt och tror mig när jag berättar något. Det är inte samma misstro och nonchalans/ignorans. De flesta är medvetna om att jag är multisjuk. Och det är inte dom diskussionerna
som förr gällande smärtlindring och annan vård, sa en sjuksköterska som följt mig. Som mångsökare var det ständiga diskussioner, irritation, upprörda känslor och olika åsikter. Det är det inte alls nu enligt henne och jag håller med.
Sorg- min vård har gått från att vara behandlande till symptomlindrande. Vården botar inte mig. De försöker inte det längre, utan bara försöker mildra symptom och inte angripa bakomliggande orsak. Men anser att jag aldrig kommer
bli bra. De försöker underlätta för mig, inte bota.
Som nu till exempel; man försöker inte hitta och bota orsaken till varför jag drar på mig upp till fjorton liter vätska, utan man ger vätskedrivande och planerar sjukvård hemma som är avancerad och dämpar vätskeansamling. Vad som ligger bakom forskas
inte mycket i (och det är väl för mycket sjukdomar) det hade dom inte gjort med andra 35-åringar. Jag vill inte verka bitter, jag har bara förstått
Så på något sätt vill jag gråta, medveten om att jag nog inte kommer vandra här så länge som andra. Det gör ont, men det är på något sätt skönt att inse själv och hantera och vara medveten och insatt. Det blir ingen chock när tillfälle kommer.
Kommentera