Psykiatrin är så långt bort. Ändlösa timmar, dagar, månader och år bakom krossäkra fönster, i krig med vak, snaror, bältesläggningar, speglar i plast, stygn, slagsmål, vassa föremål, sväljandes av avlånga greker, operationer, brännskador, ilska, första hjälpen, tvångsmedicinering, rökrum, stålsängar, mat på plastfat och plastbestick, galler, gips, regler för allt och denna otroliga vanmakt.
Jag skulle inte klara psykiskt att vara psykiatripatient en gång till. Då, när jag var det, var jag hård som sten, stängde in och hade murar högre än allt. Numera står jag lite mer som en blomma i mitt fönster. Lite påverkad, men levande. Oskyddad, öppen, och då sårbar och lätt att knäcka. Den hårdhet som behövs för att vara patient finns inte. Jag lever.
Jag lever! Det gör man inte på en låst psykiatrisk avdelning. Ålder på folk existerar inte. Ingen har någon ålder. Alla bakom dörrarna kläs av sådant. En femtioettåring och en tjugotvååring blir plötsligt ungefär samma. 
Kommentera