Snälla gör något

Tisdag 29/9 går taxin ner till ortopeden i Lund. Mamma hänger med som ledsagare. I stort sett har jag lagt allt mitt hopp till specialistvård där. Men en i min närhet sa att det kanske inte går att operera eller göra något.
Jo! Något MÅSTE finnas! Jag tror inte min omgivning vet hur fruktansvärt ont jag har. Det är överjävligt! Jag går med en oläkt fraktur. Helt enkelt, jag promenerar omkring med ett brutet ben och går på det, samtidigt som jag har skruvar och spikar i benet som inte sitter fast, utan gnager på skelettet. 
Jag har så ont. Vad ska jag skriva mer? Hur ska jag förklara i Lund? För dom är det väl inget särskilt. Men för mig är det mycket.
Testa gå och bryt benet, låt det inte läka någonting på ett halvår och belasta det samtidigt som skelettet kring frakturen luckras upp och implantat gräver i det hela.

Jag. Har. Så. Ont.
(null)



osteit - sepsis