Om man kan dö litegrann

nyss pratade jag med Monica som
Känner mig väl. Och jag tittar i bloggen. Kanske var det så, att min kropp la av nu när jag inte var vid medvetande? Jag är ju trött. Inte trött för att ha tränat eller sovit för lite. Utan trött så varje cell skriker. Psykiskt tär det, men det är inte där mitt mående sitter. Det har varit mycket som slitit och sliter. Operationer, mediciner, infektioner, smärtor, frakturer. Ja. En kropp kan ju inte orka allt. Alla dör ju tillsist. Monica trodde att min kropp la av. Stängde ner.
Jo. När jag läser så var det illa och ingen visste varför. Det var teori om att det blev för mycket för lever och njurar. 
Det kan knappast varit psykiskt, för då är man ju kontaktbar. Inte tar man bara 6 andetag per minut, syresätter sig på 80% temp på 34, lågt tryck, inget svar på smärta och inte en rörelse.
Äsch.
Jag tycker bara det är så läskigt. Om en kropp kan dö utan att dö var det nog så. När jag läser anteckningar och ser foton ser jag hur trött jag är och var. Nu pratar jag absolut inte självmord utan en biologisk förklaring. Fysisk, inte psykisk.
Tänk om jag hade varit hemma. Då hade jag nog inte överlevt var det nu var. 
Ont i huvudet. Och dags för mat utan matlust. Och personalen springer omkring med visir och handskar. Larmet ringer. Telefoner ringer. Fläktar surrar och förvirrade gamla med Corona hostar och nycklar skramlar. Direktiv ges och någon ska få sin blöja bytt.


Alltså. Tillvaron är märklig.
(null)