Maktlöshet

Nu har det låst sig totalt. Sängbunden. Bäcken. Bara ligga.onsdag. 

 I helgen kändes det ändå rätt bra, jag hade inte så ont, var positiv, social och kände hopp. Det gick liksom åt rätt håll kände jag. Naturligtvis hade jag ont men överlag var det ljust. Sen. Nej.
(null)


För att jag inte ska ta mig ur sängen på eget tjurigt bevåg, har personalen fällt upp grindarna som jag inte kan ta mig över. Maktlöshet.

Får inte tillräckligt med smärtlindrande. Det är så frustrerande att inte ha något att säga till om! Kan ju knappast själv promenera in i läkemedelsrummet och ta det jag behöver.

Ska göra en skint-röntgen på fredag. Ej säker på stavningen och vet inte riktigt vad och hur undersökningen är. Dom sprutar in ett radioaktivt medel och tar bilder. Tror det är hela benet, för jag har ont från ljumsken, ner i låret, runt knät och utsidan och baksida vad. Bitvis känns det som en fruktansvärt hård ring kring ljumsken. Nya frakturen sitter ju i ljumsken och när jag kom in med ambulans blev jag nekad smärtlindring och personalen hävdade att det var omöjligt att få ny fraktur, så opererad som jag var. Fan. Vill inte bli bitter, men detta tar på mig. Mycket mer än vad jag vill.
Och så ibland blixtrar det till. Alla insatser som behövs av hemtjänst, bostöd och hemsjukvård. Jag har kämpat som en jagad panikslagen hjort för att bli självständig och klara mig själv. Lyckades. Men.
Hemtjänst. Flera gånger om dagen. Även nattetid. Inte värdigt. Jag är 37. Inte 87.

Det är inte mycket lönt att tänka så långt framåt, det gör mig inte hoppfull eller glad. Man ska ju leva här och nu.

Så nu ligger jag isolerad och får endast tas i med handskar. Ligger i en sjukhussäng med grindar uppe för att jag inte ska röra mig ur sängen. Grindar jag inte kan fälla ner. Sängen har specialmadrass för trycksår och inuti river smärta. Bägge händerna i bandage. Två infarter. Sjukhuskläder. En aggressiv infektion någonstans i kroppen de ej hittat men som blir värre. Ett svårt skadat finger. Två frakturer. En spik, platta och fyra skruvar i höften. Hör klockorna ringa i korridoren, personalen talar högt. inne hos mig är mörkt. Fläktarna susar och det är inte bara mörkt i rummet. Inuti går jag sönder.


Tack alla som läser och kommenterar, ni betyder så oerhört mycket! Tänk att det finns så fina människor. 

Nu kommer jag få hålla andan och bita ihop käkarna för jag ska vända mig lite i sängen. Tänk att veta att varje rörelse jag gör skapar så mycket ont. Varför fortsätter jag ens kämpa? Fast jag vet inte om jag kämpar. Jag andas in. Jag andas ut. Diagnos är oregelbunden hjärtrytm. När slutar det?
Åsa

Jag förstår din frustration och känslan av total maktlöshet. Du som kämpat för självständighet. Men självständiga Matilda finns kvar, om så bara inom dig. Men hon finns där. Just nu behöver du bara hjälp för att komma dit igen. För du kommer dit. När du om en månad från nu tittar tillbaka så kommer din att se hur långt du har kommit. Om tre månader har du kommit ännu längre. Och om ett år? Då kommer du att se tillbaka på den här hemska tiden och vara stolt över att du tog dig igenom den. Och det ska du vara. För det är nog bara du som är stark nog att ta den här fighten. Du klarar det!

Svar: Jag önskar och hoppas du har rätt! Tack för pepp!
VildaMatilda