Borde

Sannerligen är det en bergochdalbana. På ett sätt finns VildaMatilda- diplomerad handledare som ser en arbetsplats med problem och behov av att ungefär skickas till djungeln och alla får någon färdighet borttagen och att de sedan ska klara djungeln tillsammans för att komma ut som en fungerande enhet som kommunicerar med varandra och inte jobbar som utspridda öar och inte vågar samarbeta. Ungefär som den tv-serien då några blinda, döva, rullstolsburna, som skulle göra en vandring och lära sig samarbeta och kompensera varandra.

Å andra sidan är jag matilda, patient som är allmänt..
Äsch. Jag hade inte kunnat vara tyst. Min själ skriker "stopp! Ser vi inte att det inte fungerar?! Hur ska vi göra och det nu och tillsammans? L:2 blir inte bättre. Vi måste hitta ett bättre sätt för det vi gör fungerar inte, vi kan inte jobba och se en människa så. Vi pratar med henne. Vi jobbar tillsammans över proffessioner och roller. Patienten mår inte bra och blir inte bättre"

Jag känner mig sviken. Inte av alla. Det finns stjärnor. Men av tystnaden. Den stora tysta stillheten. Kan någon slå handen i bordet åt mig på personalmötet och säga att såhär får det inte gå till. Kan någon hugga tag i ansvariga och kräva agerande? Kan någon öppna ögonen och se galenskapen och min situation och berätta om det ni ser?

Det är så mycket misstag. Så mycket fel som görs att jag blir rädd. Livrädd. Som att sjukgymnast trodde jag hade två frakturer från start. Att jag var tvungen att visa röntgenbilder. Att allt är bra men inget är rätt om jag kollar upp. Äsch, bli inte bitter nu VildaMatilda utan hoppas du är VildaMatilda. Inte ett offer. 
Men sveket. Sorgen. Ilskan. Smärtorna. Förtvivlan. Maktlöshet, vanmakt och beroendeställningen. Det tar. Det tär.
(null)