När jag var på ABF-huset idag, som alltid när jag leder studiecirkel, blev jag överraskad över mina känslor.
Stod i köket och skulle brygga kaffe och en dam kom fram och sa hej. Jag hejade tillbaka och kände igen henne någonstans ifrån och hon sa detsamma och det visade sig att hon jobbat på Magtarm avdelning på sjukhuset. Hon undrade hur jag mådde och såg min
piccline i armen. Klistrade på leende och sa att sjukhuset flyttat hem till mig, för det finns inte mycket att göra längre, mer än symptomlindra. Hemsjukvård. Mitt leende kändes konstigt och hon svarade att jag är stark som vågar acceptera och inse.
Leende upplyste jag att jag sedan något år leder studiecirklar och vi sa hejdå.
Och ångesten steg. Eller, ångest och ångest... förtvivlan. Ensamhet. Hur ensamt det känns att le och berätta utan att skrika eller gråta om hemsjukvård och ingen längre botande vård.
Möjligen överreagerar jag, jag har ju fullt upp med jobb, möten, vänne, hem och katter. Men då, snett leende vid kaffebryggaren på ABF kröp det in inuti, jag är svårt sjuk och blir inte frisk. Det är enbart symptomlindrande vård.
Äsch.
Kommentera