ibland känns det att det varit en resa jag gjort. Förr var inte 20-30 stygn ovanliga vid besök hos sjukvården. Inte heller tryckförband och ambulans. Ibland blev jag ihopsydd utan bedövning med argumentet "du har ju gjort det själv". Att tejpa och botanisera
bland förband var självklart och vetskapen när vården behövs var stor.
Well. För ett tag sedan skulle jag öppna en kartong och skulle skära upp tejpen. Tyvärr slant jag och skar mig i handen. Händer blöder väldigt mycket och jag fick katastroftankar. Tankarna for, vad ska jag göra? Jag var helt handfallen! "Ahhh jag
blöder!!!" Tillslut hittade jag en kompress och det slutade blöda, och jag undrade "jaha måste jag till sjukhuset nu?" Och tittade på det lilla jacket i handen. Förr hade jag lätt avgjort om något behövde sys eller tejpas. Och veta hur jag
lägger om. Nu, tio år senare är det livet så långt bort att ett litet jack i handen gör mig vilsen. Tur det.
Kommentera