Okej tappad syn. Jag brukar ut och gå. Då behövs ögonen. Efter chocken för en vecka sedan över att inte se på mobilen, gav jag mig ut idag.
Det gick väl okej. Inget högt tempo och jag har stora svarta fält som flyger omkring i synfältet. Och det lite dubbelt (högst onödigt då jag i princip inte ser något viktigt alls!) och hög kontrast. Inga femtio nyanser grått typ, fast ändå bara grått
i skarpt sken.
Fuck it. Paniken.
Jag vill skrika. Ringa 112, rusa in på akuten, kräva allt och alla. Men det enda hittills är ett ögonfältstest på fredag. Inget läkarbesök ens. Hallå?! Jag förlorar min syn!!! Va fan GÖR något, inte bara tid hos sjuksköterska om en vecka!!!
Jag kanske överreagerar. Det finns många blinda. Fast det hjälper inte min syn ett skit just nu ärligt talat. Det gör bara världen till en otrevlig orättvis plats att andra inte ser. Och det finns folk utan armar och ben. Och döva. Och med leder förstörda
av värk. Men ärligt. Det gör inte att min nyligen upptäckta psoriasis slutar sprida sig. Att min syn blir bättre. Att min ländrygg, höfter, och bäcken slutar göra ont.att såren läker . Att min mage blir bättre och min immunbrist mindre.
Att min hjärntumör försvinner och mina binjurar vaknar och hypofyssvikt försvinner. Inte ett dugg.
Jag borde inte klaga men i detta inlägget klagar jag. Någon gång måste jag.
Dock fortsätter Happy jämte mig spinna. Tage slutar inte springa runt och Bosse avstår inte att mysa i mitt knä. Mina cirklar finns, föreläsningar är bokade, många underbara människor existerar. Min familj stödjer och ja. Ibland behövs det att få
klaga bara för att se att det finns fina saker ändå.
Men ja. På bild. Jag fyra år och ovetande.
Kommentera