Jag känner att jag har en plikt att berätta. För Djehan, för Sanne, för Pernilla, Tanja, Anna,  Jessica och Louise.  Psykiatrin får inte glömmas. Hur den var.
(null)
Måhända kan jag vara trött på min historia och mitt liv, men att inte berätta skulle  vara att svika mig själv. Och jag vill inte bara klaga och klandra, jag vill förändra framtiden genom att minnas dåtid och lära av den. 
Och ge hopp. Hopp för anhöriga, patienter och personal. Det går. Det går att resa sig.
 
Nyligen sades min kontakt med psykiatrin upp. Min psykolog gick i pension och det blev ett naturligt avslut. Inte någonstans känner jag att jag skulle må sämre än standard, utan skulle jag må dåligt söker jag som vanliga gör vid kris.

På torsdag ska jag föreläsa och den föreläsningen handlar enbart om mig. Fast först och främst presenterar jag mig som egenföretagare, bloggare, cirkelledare och handledare. Sen kommer erfarenhet av npf, funktionshinderomr, psykiatri, vård och omsorg. Min slogan är "min historia förändrar framtiden " och det tänker jag göra.
(null)


Kommentera

Publiceras ej