Sundsvall. Isoleringen. Plåt toalett. kala väggar. Ett fönster gav utrymme men hade utsikt mot betongvägg.
Sov i duschen för det kändes nästan som en vanlig cell. Paniken. Inlåst.
Hjälm och vantar för dom som fortsatte vara destruktiva.
Hellre bälte för många, för då var dörren öppen och man hade vak.
Dom kom bakom ett spegelglas en gång var femtonde minut och slängde en blick men vägrade prata och hörde inga böner om att bli fri.
Ingen kom om man skrek. Tänkte, jag kan dö i astma utan att det märks. 
Hade med mig snara.  Hade kunnat hänga mig och dö enkelt
-men valde ändå livet. Där. Ändå.

Kommentera

Publiceras ej