Jag pratar ofta om att ge människor ett socialt sammanhang, en plats eller grupp att tillhöra. På P1 idag på morgonen pratade dom om faktiskt det jag sagt ett tag. För att bryta destruktiva mönster måste det finnas ett alternativ, annars stannar du kvar.
Min vändning kom när jag började aktivera mig i föreningar och fann vänner som inte var destruktiva. När jag kände att jag kunde påverka och vara med i en annan social gemenskap. Jag hittade en ny roll, en nyare identitet
I något år har jag nog varit i någon "mellan-period" både fd patient, funktionsnedsatt, blaha och föreläser.. Men nu. På PowerPointen på Linnéuniversitetet är jag helt och hållet.
VildaMatilda, entreprenör, egenföretagare som föreläser, bloggar, leder studiecirklar och är utbildad handledare med kunskaper i npf och god insyn i psykiatrin.
Ja. Där är jag. Jag har hamnat rätt. Tagit ytterligare ett steg. Inte för att jag kommer glömma och kasta bort mina erfarenheter, för dom använder jag. Men att livet är så märkligt att jag ena dagen föreläser på universitet ihop med
bostöd från grannkommunen och dagen efter berättar för mina boendestöd som inte riktigt greppat vad jag sysslar med.
Men jag är mer egenföretagare som bloggar, handleder och föreläser, än en gammal behovskrävande person som inte lämnat historian. Eller, det låter ju dumt ser jag nu när jag skriver. Fast se mig nu. Inte enbart vart jag var och vad jag gjorde för
femton år sedan.
Det finns ändå men jag känner inte det som min identitet nu, och inte det jag lever på i min vardag
Det är nog därför jag i stort sett bara är inloggad på mitt nyare "jobb-Facebook" och mer och mer drar mig undan det andra med start 2010. Jag skäms inte, jag förnekar det inte. Och jag pratar om det och är i allra högsta grad öppen om min
historia. Fast nu, i min vardag känner jag mig mest hemma bland kollegor , jobb, och vänner här och nu.
Kommentera