Förr var jag sedd som en mängd beteenden, inte en människa Fokus var på vad jag gjorde och inte gjorde, Sa eller skrek. Men ingen såg lilla rädda människan Tildan bakom mina murar. För murar hade jag. Skyhöga starka. Efter ha
kastats runt och blivit ovarsamt behandlad var murar naturligt.
När jag kom till rättspsyk i Växjö i april 2008 var jag sedd som ett enormt problem. Inte en människa och jag var alltid redo för att kriga. En eftermiddag när jag precis hade hamnat där var det dags för en mörkhårig skötare som såg
sträng ut och hette Lena att ta över vaket över mig. Det började med att hon sa:
-vill du se min fotsvamp?
Nja. Så intresserad var jag inte, men log lite artigt och undrade om hon var galen. och Lena tog av sig skon och viftade med stortån. Där hade hon en svamp tatuerad! Isbrytare.
Samtalet flöt på, jag ansträngde mig för att vara öppen och ärlig. Jag var inte där för att bråka, utan jag ville börja om på nytt. Det kändes som jag öppnade hela min själ. Så sa Lena:
-Alltså, Tilda, . Inser du hur mycket murar du har? Dom är inte bara höga, dom är en mil höga och ingen kommer in. Vi har suttit här och pratat i tre kvart, och det har varit jättetrevligt på alla sätt och vis. Fast. Det enda jag vet nu är hur du vill bli behandlad. Men jag vet inte någonting om DIG, Inte ett dugg vem du är.
Tystnaden. Tårarna som ville rinna av någon slags lättad rädsla och behov av att inte vara ensam. När någon såg murarna och var intresserad av tjejen bakom. Tildan som jag kallades då. Eller Tilda. Lilla Matilda.
Jag hörde nyss ett uttryck;
Murar är bara en bro på högkant.
Kommentera