Piccline på plats, första omläggningen imorgon.
På en vecka har jag varit på akuten tre gånger , inlagd en och åkt dit i ambulans två av dom. Addisonkris nångång, livsfarligt lågt kalium någon gång och en tredje med hjärtpåverkan som sen inte utreddes. Hjärtat skickade ut enzymer i blodet. Ämnen som utsöndras vid allvarlig skada eller sjukdom i hjärtat. Andra hade dom följt upp men det funkar inte riktigt så. Dom släppte hem mig med för högt troponin, sjukhuset var väl fullt och jag kroniskt sjuk. Inget nytt. Jag är inte bitter, bara trött.
Jag är trött. Trött på att bråka med hemsjukvård, kommun och sjukvården.
Trött på att leva som jag går i gegga, inte på asfalt. Trött på att Sjukdomar dominerar vardagen. Det följer mig, tröttar. Fast cirklarna och föreläsningar är där då jag andas. När jag gör det får tillvaron lite skimmer. Det som gör att jag ändå inte somnar.
Trött på smärtor och orkeslöshet. Trött på ständiga dosjusteringar och kriser.
Tröttheten bara. Acceptans, slut efter ha kämpat länge, eller kanske depression; vem vet. Jag vill springa på asfalt, inte krypa i slam. Men blev piggare av ett mejl som trillade in en trött eftermiddag med en fråga om att föreläsa för politiker och chefer. Då regnar lite glitter ändå och ögonen hålls öppna lite till. Tack
Kommentera