Jag deppar ihop ibland, går nästan sönder. Men stannar inte på botten. Det är det att kravla sig upp och fortsätta vandra. Tänker aldrig lägga av och lägga mig ner för länge.
Och... och inte mycket mer att göra,
so what?! Jag tänker fortsätta leva. Än är jag inte slut!
Även om en rostig bil aldrig kan bli en glänsande hel bil igen, som den en gång var, så kan bilen med sina rostskador glatt puttra omkring på vägarna ett bra tag, på sitt eget sätt.
1 kommentarer
Anette
30 May 2019 12:08
Helt rätt! *tummen upp*
Kommentera