Hela dagen har jag varit hemma, ensam fast med katterna. Pratade med mamma i telefon på förmiddagen och har sen mest lyssnat påradio och plockat hemma. Både varit lugnt och jag känt att jag behövt lugnet. Numera plöjs Sveriges radios app igenom och ett program blev som en knytnäve i magen, helt oförberett.
(null)


Det handlade om poliser och psyk som rycker ut vid självmordslarm. En bra grej, det behövs specialister, tänkte jag och drog igång programmet. Men det råa, det kalla. Ångesten. Rädslan. Uppgivenheten och förtvivlan och maktlöshet jag själv känt i sådana situationer kom ikapp, ja. Jag har åkt polisbil många gånger. Blivit avdumpad på psykakut och vetat att det bara var början på ett helvete. Om jag visste  hur många år som skulle gå. Om jag hade... nej. Jag ville inte veta och jag känner mig inte bitter heller, hoppas jag, men jag känner en sorg för dom som inte blev stoppade av polis och ambulans. Och en förtvivlan för dom som kämpar för att dö, och på så sätt överleva. Dom förtvivlade ropen på hjälp som avfärdas med "vill ha uppmärksamhet" som dom säger.
 Det handlar inte om det, det är trasiga människor som ingen lyssnat på någon gång. Det är individer i kris som förtvivlat skriker. Det är dom på väg att drunkna som inte orkar simma mer. Kalla det inte för "vill ha uppmärksamhet" det för mig förbannad. Det handlar om liv och död. 
Jag kan inte lyssna på programmet. Förlåt men det jag känt, kändes så tydligt. Just den där maktlösheten.

1 kommentarer

Anette

14 Jul 2019 11:40

Ja, fy vad jag hatar "vill bara ha uppmärksamhet"! Hur kan personal inom psyk vara så oerhört okunniga! Och inte bara det - så empatilösa!

Kommentera

Publiceras ej