Hej hand

Att jag haft ett allvarligt, direkt livshotande självskadebeteende som sades vara kroniskt och att jag varit en sv Sveriges mest vårdkrävande, svåraste patienter inom psykistrin ligger så långt bort där jag är nu. I studiecirkeln för någon gång sedan kom självskadebeteende på tal och på något vis hade jag inget att säga, konstigt nog. Märkte det inte då, utan jag tänkte på det senare. 
Det är historia, men då också en del av mig. Och jag tror inte alla  i mina cirklar vet om mitt fd skadebeteende och "karriär". Visserligen har jag alltid långa armar på kläderna och folk är så finkänsliga att de inte frågar om ärr. Mina brännskador och ärr på händerna syns ju och min ärriga hals.... finns där. 

Nyligen tittade jag på min högra hand, den jag vant sträcker fram för att hälsa och skapa en förhoppningsvis god kontakt. Handens utseende är jag så van vid, den transplanterades första gången 2002 och många operationer har det blivit. Vad tänker folk? Nyfiket undrar jag. Olycka? Vad ser ni? (Förutom Tage) ;)
(null)



Anette

Jag har ibland samma funderingar - lägger inte folk märke till ärren på handlederna? Eller är de bara finkänsliga?